martedì 11 settembre 2012

Fri sex för kvinnor ~ Pussy Power - Idioterna är från Mars


augusti mest lästa


100) Tungvred





Iberer, keltiberer - på Iberiska halvön - Europas tungomål CLXIV


 ~
På den iberiska halvön funnos det likväl kelter, men man vete inte när de invandrade dit, utan bara att de måste hava varit där tidigt då det arkeologiska materialet visar detta. De tidigaste bevisen förefaller tala för åtminstone 500-talet f.kr - även om det kan vara tidigare. Men det kan också förhålla sig så att de ursprungliga ibererna, på ett tidigt stadium, övertogo en keltisk kultur efter omkringboende kelter, för att sedan allt mer samt mer infiltreras utav keltiska invandringar. Dessa keltiberer besegrades även de av romarna och de första erövringstågen togs till vida 195 f.kr. men folken var inte förrän 19 f.kr. erövrade till fullo.

Ursprungsbefolkningen, alltså ibererna, var ett icke-indoeuropeiskt folk som bebodde nuvarande Spaniens sydligare samt östra kuststräcka och som kanske var föregångare till baskerna, de var fördelade på en mängd olika stammar av i stora delar oklar fördelning eller betydelse. Vissa har menat att baskisk koppling är fallet, men flertalet göre det ej - språket som talades har enbart delvis kunnat tolkas genom de inskrifter som finnes på det egna alfabetet som man hade, en del slogo sina egna mynt. Det iberiska alfabetet har dechiffrerats, men det finnes även några få inskrifter med den grekiska skriften. Tungomålet dog ut allt efterhand som romarna och latinet togo över, men den rekorderade tiden är ändock relativt lång, från 600-talet f.kr. ända fram till 100-talet f.kr., och åtfinnes genom ett antal inskriptioner i sten, metalltavlor samt på mynt. Det finnes omkring tusen inskriptioner men de flesta är allena betecknandes namnet på personen som äger artefakten som inskripterats såsom en ägandemärkning. Idén om att språket kanske var relaterat till baskiskan antyddes redan 1587 och växte sedan till sig genom århundradena och blev sedemera nästan allmängiltig kunskap fram tills 1950-talet när den iberiska skriften tytts og baskiska lingvister kastat sig över komparationsproblematiken, hvilket ehuru gav negativa resultat, unisont samt separat. Det var inte förrän i slutet av 1900-talet som knytningen åter blev aktuell genom vissa forskares tolkningar. Knytningen till baskiskan är således på intet sätt säker, samt kanske inte ens trolig, då det inte finnes särledes mycket material att gå efter. Man haver ehuru lyckats utvinna vissa klara likheter, men om dessa är av genetisk eller kontaktmässig art vet man ej och kommer antagligen aldrig att få veta om inte något större fynd göres. Det är främst iberiska stadsnamnsformer som Ili- og Ild- som liknar baskiskans iri / uri och som just betyder ‘stad’. Det häri använda ordet ‘basker’, eller barskunes ‘de från högslätten’, skullo ha kommit från iberiskans ber eller bar, hvilket skall betyda just ‘högslätten’. Til syvende og sidst är det ehuru endast några få kopplingar som kan ses utifrån den lista om omkring tusen bevarelser som finnes utav iberiska. Den tyngsta nutida teorin är ehuruväl att ibererna var bestående utav populationselement som bebodde Västeuropa innan kelterna – eller den keltiska kulturen – spred sig, därav direkt kopplade till både basker, aquitaner, samt andra folklager som exempelvis även måhända finnes på de brittiska öarna. Andra teorier göre gällande att de skulu hava invandrat från östra Medelhavsregionen, särledes med de kaukasiska ibererna i åtanke og ävenledes de baskiskpåstådda kopplingarna dithän, ytterligare teorier blickar söderöver över Gibraltarsund. Att kontakter med Nordafrika varit förestående är högst troligt då artefakter åtfinnes i vissa delar av Marocko som äro närstående de iberiska.













~

Axat från boken Europas tungomål.

Taggar: Europas tungomål, kelter, keltiberer, iberer, iberiska, Iberiska halvön, Spanien, baskiska, basker, folk, språk, int, DN

~~~Ett år sedan~~~

- Änglanejd

~

lunedì 10 settembre 2012

sabato 8 settembre 2012

Gallerna under Rom - Europas tungomål CLXII


 ~
Det fanns väldigt många keltiska folk och detta var bara ett axplock av dessa, alla förutom ökelterna dogo dogh så småningom ut, men karaktäristiskt är att de som allierade sig med romarna levde rika fram till absorbering, emedans de andra antagligen levde i armod och några som gjorde uppror fingo genomleva sina resterande liv i träldom. Men den romerska överhögheten hade en positiv effekt för icke-upprorsmakarna - gallerna åtnjöt inbördes fred för första gången. Romarna hade sin speciella teknik när de övertog nya områden med annorlunda politiska samt samhälleliga kulturer. De försökte inte krossa de befintliga sociala institutionerna utan byggde sitt styre på, eller genom, dem. Man försökte bevara de sociala og ekonomiska strukturer som hade uppbyggts av de galliska samhällena och till skillnad från 1800-talets kolonisatörer så behöllo man de rådande folkgränserna och inrättade dem som administrativa gränser. De galliska städerna bevarades samt utbyggdes. Medlemmarna av den galliska aristokratin finge behålla sina politiska befattningar och bleve den neourbana eliten, romerskt medborgarskap skänktes till alla värdiga och under Claudius tid så fick till og med galler sitta i den romerska senaten. De lägre klasserna kunde komma upp sig genom militären och det galliska kavalleriet vunne världsrykte. När individerna hade utövat sina militära åtaganden så finge de bliva romerska medborgare med allt vad det innebar - språken försvann likväl, till fördel för romerskt tal. Tyvärr.













~

Axat från boken Europas tungomål.


~~~Ett år sedan~~~


~

venerdì 7 settembre 2012

Norrbottens tungomål - Norrbottens dialekter


 ~
De svenska språken i Norrbotten härrör från 1300-talets medeltida eller än mer sentida kolonisationer, men språken har bibehållit en hel del intressanta arkaismer och før exempel Norrbottens språk anses av många vara bland annat ett av de mer från standardsvenskan avskiljande svenska språken in existens, dessutom så är norrbotniskan inbördes mycket distinkta.

De olika älvdalsmålen är skiljande ifrån varandra og man brukar då indela språken efter huvudortsvarianterna pitemål, lulemål samt kalixälvdalska som dessutom finnes i tvenne subvarianter nederkalixska- og överkalixska - denna sista räknas vid sidan om det dalska älvdalsmålet av övriga svensktalande som något av de mest svårbegripliga svenskan som finns och torde utur alla synvinklar kunna klassificeras som ett eget språk även utav de mest instockade svenskofila personligheterna. Pitemålet är även det känt för att vara svårbegripligt för andra svensktalande och den variant som talas i staden kallas för pitfint, men de skall ej sammanblandas då det är en försvenskning i högspråklig karaktär emedans det gambla pitemålet har gammalsvensk byggnad. Svenskhygienismen haver gjort sitt bästa för att utrota dessa bondska dialekter med pitemålet speciellt har varit något seglivat samt upplever en delvis revitalisering, inte minst genom att det tagit sig in i musikvärlden og därvid sprider viss prestige.

Arvidsjaursspråket har liknelser i skelleftemålet, men arjeplogssvenskan är dock påtagligt lik rikssvenskan förutöver att samiskan haft ett stort inflytande på ljudförrådet och uttalet, men även en viss antoning av sydvästerbottnisk-ångermanländska inflytelser finnes.

Både samiska samt finska haver givetvis lämnat olika stora bidrag till de olika målen. Speciellt kustvarianterna är fonologiskt arkaiska samt behar exempelvis till stor del kvar diftonger, även om nederkalixska monoftongerat, även en hel del andra arkaismer og innovationer existerar, kustdialekterna har även arkaismer i grammatiken, exempelvis i vissa fall numerusböjning i verben, dativböjning utav substantiv. Dessutom åtfinnes arkaismer i ordförrådet og språgen måste ses som egna utvecklingar og är därmed självfallet rättfärdiga.

Det bör ehuruväl påtalas att de antagligen äro utvecklingar från medeltidens uppsvenska mål og därmed tillhörande sveamålen, -sveamål-uppsveisk-norrländska, detta är speciellt gällande för den nordliga norrbottniskan som har stor medeltida svensk prägel, deras sveiska karaktär göro ehuru ej så att de ej är att betrakta som egna språkformer värda all respekt samt framtida egna utveckling.













~

Om detta samt övriga sveiska, svenska, germanska, samiska, finska, samt övriga, språk i regionen, står mer att läsa om i boken Europas tungomål.



~~~Ett år sedan~~~


~

giovedì 6 settembre 2012

Sefarderna i Saloniki et Athen - Ladino i Grekland


 ~
Genom att Grekland ingick i det Osmanska väldet så finge grekerna ävenleda emottaga en hel del judeospansk inflytt genom att sultanen öppnade portarna för de flyendes utslängda iberiska judarna efter år 1492, dessa talar traditionellt det iberoromanska språket ladino, som likväl finns utspritt på sina håll i Balkan men eljes främst i dagens Turkiet. Idag finns inte många kvar i Grekland, og ännu färre talar språket.

Dessa sefarder har således bott i Grekland sedan 1492, emotsatt judeohellenerna som bott i landet sedan tiden före den kristna messiasens födelse, eller judeovenetianarna som började inkomma från runt 1100-talet og framåt. De primära bosättningsområderna för judespanjolerna var regionerna Makedonien og Thrakien och ladino var exempelvis ett av de större folkspråken i Saloniki / Thessaloniki där judar utgjorde en majoritetsbefolkning från anno 1519 framtills slutet utav 1800-talet.

Sefarderna hade anlänt till den då osmanska staden efter 1430, men endast en spillra finnes kvar efter nazisternas deportations- og mördarhysteri. Thessaloniki bleve även hem för den ursprungligt judeohellenska Sabbatai Zevi under 1650-talet, en kabbalistisk jude som betraktade sig själv som messias och efter forcerad konvertering till islam så utgöro de än till denna dag kryptojudar vid den turkiska benämningen donmeh. Deras antal är höljt i dunkel men kan vara uppemot flera hundratusen boendes numera i Turkiet.

Trycket mot judarna, både judeohellener och ladiner, startade ehuruväl tidigare än nazismens härjningar och den hellasiska nationalismen samt dess kulturella enhetssträvanden blev politiskt accepterade i og med revolten gentemot turkarna 1821. Under seklet som kom så massakrerades, utvisades och migrationsuppmuntrades judarna av den anledningen att de inte ansågs höra hemma i den grekiska kulturen, det var ehuru ej frågan om någon distinkt antisemitism, utan ‘bara’ kulturnationalism och därmed mer samstämmigt med fascistidéer än med nazistditon, detta fastän judar utgjorde den huvudsakliga befolkningen i Thessaloniki og ladino var språket för staden.

Antalet judar totalt i Hellas var generellt sett ehuru ringa fram tills Balkankriget 1912-13, då den grekiska staten även erfick Makedonien där Saloniki ligger og det judiska antalet ökade härmed till att vara över 100 000. Hellenerna påbörjade direkt en orättfärdig hellenisering utav staden, ett sätt att göra detta var genom att se till att de hundra tusen greker som bleve transfererade från de turkiska områdena främst fick bosätta sig i Saloniki, men man var samtidigt relativt tolerant i trosspörsmål och tillät till exempel judisk lag att härska inom äktenskapet, tillätandes även existensen utav judiska samhällen med rätt att uppbära intern skatt, med mera. De fick även föra bokföring på önskat språk, utföra handel på söndagen, men ta hänsyn till sabbaten, hava valfritt språk som undervisningsspråk inom de samhällsägda skolorna så länge även grekiska utlärdes samt nyttjades som undervisningsspråk inom ämnena historia, geografi og naturvetenskaperna.

1917 så brann dock större delen utav det judiska kvarteret mystiskt ner tillsammans med en stor del utav den historiska delen utav staden och runt 72 000 befanns nu hemlösa, emedans fastighetsägarna, varav trefjärdedelar judar, blevo barskrapade. Regeringen köpte upp marken för en spottstyver och slängde i princip ut judarna som fick bosätta sig i mer perifiera områden, emedans nyinflyttade greker uppmuntrades att bosätta sig i centrala Saloniki och därmed har stadens iberojudiska karaktär för alltid försvunnit. Man undrar ännu hur branden startade.

Över 40 000 judar lämnade Saloniki under den närmsta tiden, emedans staden istället fick ett stort influx från anländande greker från Mindre Asien. Den juridiska toleransen höll inte heller den i sig speciellt länge och 1923 försvann rätten att föra sin bokföring på valfritt språk, 1924 lagstadgades att söndagarna var vilodagen för alla, oavsett hvilken religion man hänförde sig till, hvilket ledde till att mindre företag var tvungna att ta bort sabbatledigheten för att överleva ekonomiskt. 1930 kom ett eduktionellt dråpslag när man förbjöd utlärandet av utländska språk upptill femte årskursen.

När så andra Europakriget kom så fanns det ungefär 77 000 judar i Hellas och de flesta bodde då just i Saloniki, av vissa kallat ‘Israels moder’. Staden borde kunnat fungera som en självständig ladinsk stadstatsö på Balkan. Hursomhelst, judarna gjorde en stor insats i den hellasiska armén kämpandes emot de italienska ock tyska invasionsarmérna, hvilket fick den positiva effekten att den hellasiska attityden gentemot dem många gånger ändrades till att vara mer positiv. Dessvärre så hjälpte inte ansträngningarna då den tyska ockupationen blev de facto och alla hellasiska judar som kunde fångas sändes iväg till dödslägerna varhän det salonikiska judesamhället förstördes totalt, nu brändes inte bara byggnaderna utan även människorna som hvart däri.

1941 gick även den sista judeokastiljanska tidningen, El Mesagero som nyttjade den traditionella rashiskriften, i graven. De judiska biblioteken samt arkiven, innehållande en mängd viktiga historiska dokument, beslagtogs og ivägskickades till Frankfurt med dess Institut für Judenforschung, men försvann i slutet av kriget. Men det var ju ej allena papper som drabbades av detta öde, bara emellan mars och augusti 1943 sändes hela 46 000 judar iväg.

Däremot så finge den attiska judepopulationen respit genom att de blev varnade i tid av sina hellasiska grannar som lyckades gömma undan över trefjärdedelar utav dem. Till detta skall även läggas att de italienskockuperade områdena undgick deportation då italienarna vägrade följa de dekret som kom från det allierade Tyskland och en hel del judar flydde till denna zon. En del bleve tillfångatagna när Italien sedan föll, men judar som befann sig i områden som hölls av partisanerna klarade sig. Det italienska beskyddet utav judarna i Athen ledde även till att judesamhället där kunde fortleva i lugn og ro samt även växa till sig en del.

De grekiska fascistorganisationerna var ehuru mer antisemitiska samt samarbetade gladeligen med nazisterna, men tack vare italiensk påverkan kunde en del judar som tagits i förvar av tyskarna släppas. Efter Italiens fall i september 1943 var ehuru tyskarna snabba på att övertaga sina allierades områden och då införa samma antisemitiska lagstiftning som varit i bruk i de nordligare delarna utav landet. Framtills slutet av sommaren 1944 hade emellan 60 000-68 000 grekiska judar blivit transporterade till Auschwitz, bland dem fanns även 1800 judar från Korfu och 1700 från Rhodos. Officiella siffror pekar på att nästan 87 % av den förkrigiska judiska populationen dödats som följd av kriget, hvilket betyder att det grekiska judesamhället var bland de som drabbades värst av alla judiska samhällen.

Efter befrielsen så funnos ungefär 10 000 judar i Hellas, men över hälften valde att emigrera till Israel eller väst under det närmaste decenniet. De 5000 judar som finns kvar fördelar sig så att omkring 60 % finns i Athen samt 20 % i Saloniki, och några på Rhodos, och det är nu Athen som är det judiska centret i Hellas, även om Saloniki är det historiska, Greklands Jerusalem. Hur många av dessa som pratar antingen ladino eller judeohellenska är oklart då den officiella linjen i Hellas är att alla talar hellasiska, hvilket troligen tyvärr även snart är fallet.

En antik samt medeltida historia har nått sin vägs ände.













~

Om sefarderna, om andra greker, eller judiska folk och språk, står mer att läsa om i boken Europas tungomål.


SvD, SvD, DN, int

Alstra amour


 ~
ju mer du bejakas
ju mer du behagas
ju mer du njuter

desto mer kärlek alstras













~



~~~Ett år sedan~~~


~

Da Vinci 2007 - Chianti classico, ett tungomål i sig


~


härkommet från renässansmästarens födelseort där över 200 vinbönder gått samman i ett kooperativ Cantine Leonardo da Vinci, grundat 1961, de enskilda gårdarna hava en långt längre historik, marken ännu mer, placerat i högsta italienska kvalitetsordning. Själva namnet Chinati Classico skyddades redan av edikt under 1700-talet utav Cosimo III de Medici, både terroiren, klimatet såsom produktionssättet avskiljer Classicovinerna från de övriga Chianterna.

Sangiovesedruvorna är bärda i växter skyandes gentemot söder, torketiden för druvorna är 8 dagar, og runt 15 % av vinet ligger sex månader på ekfat för utökning av komplexiviteten. Det är stenig torr mark som burit växterna, vättandes mot solen i söder, samt fåendes solstrålarna reflekterandes utav den bara kalkstenen, närheten till havet för in varma sjövindar, emedans avkylda diton ankommer via bergen som avskiljer från Valdarno.
  


dëgûstè:
rubinintensivt rödhudad vinhydda vars ådror utsöndrar en välbalanserad bouquet påminnandes om olika skogliga bär, fruktiga körsbär et skogsbär, milda distinta kryddor i viss emfas, choklad inom hud, samt rökt ek i dess stam, något mager i kropp, ack utalstrandes essentiella smaker, i en njutningsstund i gom som är fruktig i smak visandes galanta tanniner i sin smått peppriga et persistenta finalitet ab mineral, passande väl till myten, om Leda og Zeus.

hon är så, väl värd att besmaka
förd med tunga, i mål


















~




martedì 4 settembre 2012

Adamsäpplet - Homo sapiens biblica femina


 ~
när Adam tog sitt bett
gick biten ej ner
utan harklades fast

när Eva tog sin tugga
slank den ned i all hast

i full vigör erhölls hela biten
färdig att ta en tugga till

för inte blir hon mätt
på allena en liden bit

den divina naturen hava gjort sitt val
må kvinnan få, hvad till henne hör

så mycket hon så vill
förbjuden frukt eller ej











~

Båð böckerna Tu est Divina som Erotica äro polyandriska till sin natur.

+ Homo sapiens biblica femina - Min musa Maria, Jungfrueliga Maria, Polyandri

SvD, DN, DN

Hvilkas Hven?


~ 
Uppsvenskar hävdar ofta att hv skulle ha försvunnit i talspråket under 1600-talet, hvilket måste anses vara dialektalt då denna förändring primärt varit förestående i centrala delarna utav Sverige, där jag lärde mig svenska uttalas ‘vilken’ som hvilken.









~

egentligen hwillgën

Om svenska språket, dess historia, samt stafningsukasen, samt om skånskan, står mer att finnas om i boken Europas tungomål.

+ Whisky of Ven, Whisky of Ven, Skånskan og halländskan

HD, Krstbl, SvD
Taggar: Ven, Hven, ortnamn, namn, stafningsukasen, språkdirektiv, Sverige, fonologi, lingvistik

Velocipedi


 ~
snälla du, kan du icke cykla barbacka?













~



~~~Ett år sedan~~~


~

lunedì 3 settembre 2012

Illyriskans albanska språk – Den svarta örnens tunga


~
Språksituationen i Albanien är mer diversifierad än vad ordet ‘albanska’ förtäljer, men å andra sidan så är språksituationen i Albanien mångt mycket mer homogen än i de balkanska grannländerna. Den geografiska termen Albanien skall heller ej förblandas med ‘Albania’ i Dagestan även om vissa anser det vara en intressant koppling emellan Kaukasus og albanska / Albanien, så ack smått jag.

Shqipëri, det albanska namnet på sitt eget land betyder ‘Örnarnas land’, hvars ursprung när myten kring att albanerna härstammar från en svart örn. Man har häri använts sig av den byzantiska dubbelörnen som symbolik.



De språk som man förknippar med Albanien är då de albanska tungomålen som utgör en egen undergren inom den indoeuropeiska språkfamiljen, språken benämnes ofta samjämt för albanska, men detta språk har egentligen ej funnits förrän det uppkom genom en standardisering som påbörjades 1945 - en standardisering som så ofta annars låter ett mål ha merinflytande över ett annat. Det standardiserade skriftspråket går under benämningen, gjuha letrare, ‘litterärt språk’.


Albanernas etnonym

Albanerna kallar sig oftast för shqiptarë oq landet för Shqipëri, hvilket har ersatt den medeltida termen Arbër / Arbën. Kungen av Neapel ockuperade Durrës 1272 samt skapade då ett albanskt kungadöme som varade i nästan i ett århundrade, hans titel var Rex Albaniae, også 1330 i det angevinska dokumentet skymtar albi, men vissa hänvisar istället till Ptolemaios som menade att albanoí levde vid Albanópolis ‘Kruja’ som ligger norrom Tirana, dessa albanoierna var av illyrisk stam. Under medeltiden kallade man sig arbëresh / arbënesh och landet benämndes Arbër / Arbën - detta namn lever fortfarande kvar hos de italienska albanerna och ordet anses även det härstamma från den illyriska stammen albanoí. Turkiska källor menar ehuru att namnet härstammar från etnonymen arbesher. Namnet Arbanon verkar vara ett namn på en region emedans albanoi är ett etnonym som sedan spridit sig till flera stammar. Ordet arb betyder troligtvis ‘mörk, grön, skogslig’, emedans alb är ett vida spritt ord, känt via galliskan som givit oss ordet för Alperna, från alb ‘kulle’, eller kopplat till det indoeuropeiska ordet *albh ‘vit’ som vi ju har i albino, detta ord fanns även i illyriskan. Albanskan har fått få inlåningar från arkaisk helleniska, hvilket tyder på att de inte borde varit i direkt kontakt som nabolevande folk, de inlån de ändock erfått verkar ha ett doriskt ursprung.


Albanskan – ett illyriskt språk

Albanska mål äro vidare en egen indoeuropeisk målgrupp som bildar en egen undergrupp og vissa tror att den har växt fram ifrån just illyriskan, även om den historiska sanningen är att man icke har fått klarhet i detta ännu, då en klar historisk koppling icke har kunnat finnas då albanska ej finnes belagd förrän från 1400-talet och framåt - det är ett stort hopp från antikens illyriska som ju heller ej finnes bevarat nämnvärt. De få bevis man kan finna anspelar ehuru på någonslags koppling. Vissa menar istället att albanska är en utväxt av thrakodakiskan och en delteori till detta är att albanskan og rumänskan enligt tesen gemensamt skall ha cirka 70 ord som då skulle härstamma från thrakodakiskan, i fallet rumänska så skulle dessa ord givetvis kommit in som substrat. Att några likheter finns emellan albanska och illyriska kan helt enkelt bero på att illyriska fortfarande talades då albansktalande anlände och såtillvida fick vissa substratiska influenser härifrån, men återigen så existerar inga bevis för endera teorierna.

En märkbar konsekvens av den albanskillyriska teorin är ehuru att det i nutid ej är alltför ovanligt med förnamnet Ilir i Albanien. Albanskan erkändes som tillhörigt indoeuropeiskan av Bopp 1854, redan 1774 proponerades en illyrisk härkomst från en tysk historiker. Man kan inte bevisa det men det finns många spår som leder till det hållet, exempelvis finnes inga spår av någon extensiv migrering in i området, ordet alban härstammar från en illyrisk etnonym, albanska talas i samma område som illyriska en gång talades, de flesta av de få orden som man funnit vara illyriska kan förklaras med albanska element, toponymer och liknande har alltid följt de albanska ljudförändringarna, lånord från latin og grekiska härstammar från inlån från tiden före kristendomens infallande hvilket är även då de nu albanska territorierna blev erövrade, dessutom är lånen från doriskan hvilket pinnar ner geografin, och så vidare.

Albanska bildar dessutom en egen undergrupp inom den indoeuropeiska språkfamiljen, och de har inga närbesläktade tungomål inom den, men detta faktum har blivit svårt att studera, då de albanska språken har erfått stora influenser av de indoeuropeiska språken i deras närområden, hvilket göro det svårt att få klarhet i hur släktskapsförhållandena ligger till - man kan tala om upp till 90 procents lånord från främst helleniska, latin, slaviska mål samt turkiska, det sistnämnda har kanske lämnat omkring 1700 lånord till albanskan.

Den nutida standardiseringen av albanska har vidare inneburit att en av språkvarianterna hava fått övertaget över den andra och innan detta skedde så hade båda språken en rikhaltig litteratur i fortlevande. Språkgränsen emellan de olika språkklustrerna anses vara vid floden Shkumbin som ligger söder om huvudstaden Tirana / Tiranë, d.v.s. ungefär i mitten av landet, de olika språken lär ha påbörjat sina egna utvecklingsmönster för ungefär tusen år sedan.

Gegiska, eller gegërishtja, kallas det nordliga och numera statligt förtryckta språket som talas av omkring 300 000 invånare i Albanien, bland annat så var gegiska kung Zogs språk. Det finns ehuru mångdubbelt fler talare i angränsande länder. Talarna av detta mål är oftast tvåspråkiga, dels talandes sitt eget hävdanspunna språk samt dels kunniga i den standardvariant som mest bygger på det andra albanska språket - toskiska. Toskiska, eller arnautiska / toskërishtja, talas av en större del av den albanska befolkningen, man brukar räkna antalet talare till cirka 2,9 milj., men med anledning utav konvertering från gegiskan så ökar antalet ständeligen.

Det toskiskalbanska målet är ömsesidigt förståeligt med det gegiska samt även till viss del med den albanska som finns företrädd i Hellas, men inte med det gammalalbanska språk som har överlevt i södra Italien. Även om gegiska och toskiska äro ömsesidigt förståeliga så skiljer sig språken åt i uttal, grammatik, ordförråd  samt i litteraturhistoria, de största skillnaderna står att finna inom fonologin og morfologin, emedans det endast finnes få syntaxtiska särskiljheter. Språken äro även innehållandes fyra fem geografiska varianter vardera, förbunda via ett sprachbund med en intermedier variant emellan dem, den mest arkaiska albanskan bedöms vara tasmidiskan eller chamëiskan som talas av tasmidierna, eller då chamalbanerna, i sydligaste delen utav Albanien, mångt og mycket en exodusbefolkningen från Τσαμουριά.

En fonologisk skillnad som kan synas tydeligt samt lätt är att gegiskan har nasala vokaler, î, ½, ¢, ã, emedans nasaliteten gått förlorad i toskiskan, men där ã har blivit till ë. Att det finnes skillnader emellan språken kan Shakespeares kända fras ‘Att vara, eller inte vara, det är frågan’ få illustrera, på toskiska blir det të rròsh a të mos rròsh, kjò është çështja gentemot gegiskans ‘me qênë a mos me qênë, kjò âsht pik‘pyetja.


Albansk litteratur

Albansk litteratur är inget tidigt fenomen, men den franska dominikanen Broccardus, som för en stund var ärkebiskop av Antivari i nuvarande Montenegro, skrev i en pamflett 1332 att albanerna hade ett till latinet olikt språk, men att de använde det latinska alfabetet i alla sina böcker - böcker som vi tyvärr inte har. Förutöver denna information så finnes ett fragmentariskt gegiskt dokument från ärkebiskopen Pal Engjëlli / Paolo Angelo af Durrës / Durazzo publicerat år 1462 innehållandes meningen Un të paghësont pr emënit Atit e t birit e t spertit senit (‘Jag döper dig i ...’ ø sedvanliga ord). Det är även möjligt att det finns en passage i Bellifortis krigsmanualer som är på någon form av fornalbanska, men om detta tvekar ännu forskningen, passagen är inom mystikens område. Den första boken som vi havom reell kännedom om är Buzukuis hundraåttioåttiosidiga bok Missal (1555) som finns i Vatikanbiblioteket og som behandlar kyrkliga ritualer, hvilken varandes skriven på nordgegiska, emedans ‘Den kristna doktrinen’ från 1592 av Matranga istället är skriven på det av toskiskan avkomliga på Sicilien figurerande språket arbëreskiska. Intressant äre att ett antal ortografiska förekomster överensstämmer i Buzukus visavi Matrangas arbeten, hvilket föranleder en att tro att en albansk skrifttradition kan ha funnits, såsom også dominikanen förtäljde.


Albanskan retourné

Albanskan utgör ehuruväl så ett problem om man vill positionera den inom det indoeuropeiska spektrat som den tillhör, dels på grund utav de stora influenserna från andra språk och dels då givetvis den sena nedteckningen av språken. Ord byts ju ut hela tiden og det är enbart till följd av historiska omständigheter som vi har kännedom om orden idag, i albanskans fall så är dessa omständigeter ogynnsamma med en sen samt fåtalig rekordering, exempelvis så är det endast tack vare Buzukus verk som giver oss det albanska ordet mang-u med betydelsen ‘man’, mangu har sedan blivit replacerat av mashkull¬masculus. Vi havom ehuru nativa indoeuropeiska numerala kardialer förutöver orden för hundra, qind, samt tusen, mijë, hvilka inlånats från latin - även albanskan har element kvar av ett vigesimalt system, hvilket ju även existerar som följd utav gallisk influens i franska samt till viss del i sanskrit, ehuru ej där av keltiska skäl. Förutom numeraler åtfinnes givetvis andra indoeuropeiska igenkännbara arvord, par example natë ‘natt’, motër ‘syster’, samt anmärkningsvärt många grammatiska arkaismer, hvilket gör att albanskan är ett viktigt studium för den indoeuropeiskt intresserade. Man kan försöka komma (pre)historien närmare genom att fundera kring olika ting. Bland annat så verkar albanskan sakna indoeuropeiskt nedärvda havs-/sjötermer - någon menar dock att de haver haft dem, men förlorat dem, de kan ha bott i inlandet, i bergstrakterna og så vidare. Vissa posibla anspelningar kan man nog finna, till exempel dēt för ‘sjö’, hvilket då skulle vara relaterat till ‘djup’ samt valë till ‘våg’.


Språksocialisering

Det är således den toskiska albanskvarianten som är det enda skolspråket, hvilket i sin tur kanske kommer att bli förödande för den gegiska minoritetens tungomål. Från självständigheten 1913 samt fram till andra världskriget så nyttjade man främst en sydgegisk variant som härrörde från staden Elbasan, som av många anses vara en övergångsvariant inom det albanska språkspektrat, men efter kriget så övergick man till toskiska - eller rättare sagt till en toskisk variant som hade inlånat några relativt få gegiska ord. Vissa menar att allena omkring 3 procent av den allmänalbanska ordskatten har hämtats från gegiskt håll. Några år före, år 1908, så hade man vid kongressen i Monastir bestämt att det var den latinska skriften som skulle nyttjas, man hade tidigare använt den latinska skriften i norr, den hellasiska i söder, men även den kyrilliska, den glagolitiska samt den arabiska. Man fortsatte ehuruväl att skriva med de bägge olika varianterna.

Både diktatorn Hoxa ock den överväldigande majoriteten av kommunistpartiets medlemmar talade dock toskiska, hvilket antagligen var den största orsaken till att detta mål fick den absoluta hegemonin, till detta skall givetvis läggas att Nordalbanien erövrades utav sydalbanska kommunistiska förband. Standardiseringscentralister som kommunisterna ovan har ingen förståelse för att båda eller alla varianter har sin plats i kulturen och bör få nyttjas fritt utan statligt förtryck - ett faktum som det ej allena äro albaner som har svårt att förstå, utan språkligt förtryck är ett mycket vanligt förekommande fenomen. Hursomhelst, 1951 bestämdes att det var den södra varianten av albanska som skulle användas i skolan og 1967 gick det enhetliggörande ortografiska arbetet framåt medelst publiceringen utav Rregullat e drejtshkrimit të shqipes mitt under den albanska kulturrevolutionens zenit.

Splittringen emellan toskiska samt gegiska har så vitt man vet alltid varit förekommande och splittringen var ännu vidare under medeltiden än nu, då det osså var mindre riken som behärskade det politiska livet i området. Det var inte förrän under 1600- samt 1700-talen som de olika smårikena växte ihop till de nuvarande regionerna med efterföljande språkskildring. Under hela denna period så låg riket under turkarnas herravälde, som förbjöd all albansk undervisning och publicering. Albanerna finge ej sin egen stat förrän 1913, även om kortlivade frihetsförsök hade gjorts så tidigt som på 1100-talet, man hade ehuruväl en relativ självständighet i slutet av 1400-talet. Anledningen till att landet blev fritt 1913 kan man kanske tacka grannländernas osämja, huru de skulle dela landet sinsemellan sig. Hursomhelst så fick inte albanerna hela territoriet som var bebott av albaner utan en stor del hammnade utanför, exempelvis i Kosova ock Makedonien, hvilket ju i vissa sinnen lett till en dröm om ett Storalbanien, d.v.s. ett Albanien som sträcker sig över hela det albanska territoriet.


Tsamerien - Chameria

De ovan nämnda tsamiderna härrär från Tsamerien / Cham i nordvästra Grekland men bara en liten spillra om 40 000 bor kvar där nu, runt 150 000 bor i Albanien samt 400 000 annorstäders. De flesta chamer förflyttades genom Lausannefördraget, eller senare, emellan Turkiet og Grekland 1923, Grekland vägrar i nutid att låta folket få tillbaka sina egendomar, detta fastän chamerna var väldigt aktiva i kampen för grekisk självständighet. Även de tidigare sulioterna var av tsamerisk sort men med ett eget språk som ehuru gått historien förlorat då de inassimilerats i den grekiska myllan, folket gjorde sig kända som virila motståndare mot det ottomanska styret i Epirus. Chamernas kultur är som en mix av grekisk og albansk och har varit boende i Chameria sedan åtminstone 1200-talet. De tsameder som var ortodox kristna fick stanna kvar i Hellas emedans de som under det ottomanska styret konverterat till islam slängdes ut, vid en andra religioetnisk utrensning år 1944. 1953 gav den albanska regimen alla i exodus levande chamer albansk medborgarskap, med krav på integrering, men de kvarhåller vid sin etniska identitet samt faktiska status som flyktingar från sitt Chameria och önskar tillbaka sitt grekiska medborgarskap. Någon mindre gruppering har även skapat en militant frihetsrörelse för Chamerien.















~

Om Albanien, Illyrium, albanska et illyriska, samt annat häromkring står mer att finna i min bok Europas tungomål.

+ Écq nër, Illyriska

~~~Ett år sedan~~~


~

sabato 1 settembre 2012

Några olika galliska folk - Icener, Veneter, Helveter et Boiier - Europas tungomål CLXI


 ~
Galliska folk och stammar finnes en masse, men ytterligare några kan nämnas. Boiierna, som redan nämnts, migrerade till Podalen ifrån hemlandet norr om Alperna under 500-talet f.kr., och vissa stannade kvar där. De som kommo till Norditalien besegrades av romarna 191 f.kr., som redan påtalats, och försvann så småningom från historien, detsamma hände förövrigt de som bodde kvar i Böhmen. De böhmska boiierna genomförde ytterligare en partiell migration då delar av befolkningen drogo till Gallien där de senare besegrades av Cæsar, men de fingo bosättningsrätt och mark därtill, de som stannade kvar i Böhmen krossades av annalkande daker. Ett schweiziskt folk kallat helveter, som fått ge landet dess latinska namn, led under det första århundradet f.kr. av överpopulation samt tryck norrifrån och beslöto att migrera till Gallien, men bleve där hindrade av den ständige Cæsar som tvingade dem att resa tillbaka till sitt Helvetia. Veneterna som bebodde sydvästra Bretagne, eller Armorica som det då hette, var i god venetiansk anda duktiga sjö- samt handelsmän, ej att förblanda med veneterna i Venetien eller vid Wisla, som förövrigt ävenleda var goda sjö- og handelsmän. De var däremot icke lika skickliga krigare, då de i ett maritimt slag emot Cæsar anno 56 f.kr. förlorade, detta innebar ett snabbt slut för dessa då de ledande männen avrättades og den resterande befolkningen såldes som slavar som straff för att de hade gjort uppror. Vissa menar ehuru att den form av kontinentalkeltiska som talades här levde kvar fram till dess den absorberades av de annalkande britonerna från öarna och att influenser åtfinnes i denna nya keltiska, bretonskan. Icenerna var en brittisk stamorganisation som bebodde Norfolk och Suffolk. När deras kung Prasutagas dog, gjorde de ett uppror lett av den kända drottning Boudicca - men detta misslyckades dock.














~

Axat från boken Europas tungomål.

Taggar: Europas tungomål, kelter, galliska, kontinentalkelter, veneter, Bretagne, Frankrike, Gallien, helveter, boiier, int

~~~Ett år sedan~~~

- Viva la vivre

~