I de södra delarna av Italien återfinnes en albansktalande befolkningsgruppering talandes det toskiska språket arbëreshëiska / arberesjiska. Arbëresjërnas antal i språkförare räknat äro omkring 80 000-120 000 människor, utav en toskisk population på 260 000 i över 81 byar från Sicilien i söder till Molise i norr om Napoli.
Språket äro uppdelat på olika varianter som kan anses som olika språk då förståelsen sins emellan är låg, i åtminstone vissa fall, siciliansk-, calabrisk-, campomarino-, samt centralbergs-arbëreshëiska.
Språken samt dess bärare kommo till Italien under 1400-talet som handelsmän samt lejda soldater og kungen av Neapel, Alfonso V, upplät under det århundradet ett folktomt område i mellersta Kalabrien för kolonisation, det var även han som först hade lejt dem för att förtrycka ett uppror i Napoli stad. Man var sedan behjälplig i liknande situationer flera gånger hvilket resulterade i flera bosättningsområden utspridda i landskapet. Den största kolonin idag är staden Ruri, eller Ururi på italienska, där språket vardagligt än nyttjas.
När osmanerna sedan även erövrade moderlandet Albanien så valde många därifrån att flytta över Adriatiska havet og överflyttningen fortsatte ända fram till 1700-talet samt ända in till den napoletanska eran så arbetade många arbëreshëmän som lejda soldater för antingen Napoli eller Venezia. De sista att anlända under 1700-talet var labërier från Himarë som var tvungna att fly från albanen Ali Pashas, lejonet av Yannina, tvångskonvertering till islam där han med följe hunno massakrera omkring 6000 som vägrade. Dessa sista hamnade i Hora e Arbëreshëvet, i Palermoprovinsen, som grundats av tidigare ankomna albaner på 1400-talet, men grundade sedan en egen by några kilometer bort, Sëndahstina.
De arbëreshëiska byarna ligger oftast högre upp än de italienska, men annars så skiljer de sig ej nämnvärt åt förutöver att flertalet av byarna har tillnamnet dei Greci, hvilket hänvisar till att dessa tosker kom till Italien före osmanernas muslimska inflytande på Albanien, hvilket lett till att de i relativt hög grad bibehållit sin ortodoxa tro, idag äro de flesta utav dem byzantiska katoliker. Dessa italotosker återfanns ofta inom ledarskapet för den italiensknationalistiska rörelsen som arbetade för ett enat Italien. Sedan socialistdiktaturens fall i Albanien har emigrationen över havet återupptagits, hvilket har stor positiv påverkan på de naturaliserade arberësjerna.
De arbëreshëiska språken äro som redan nämnt relativt särställda gentemot varandra, men givetvis även från albantoskiskan då det är arkaiskt samt preottomanskt og naturligtvis inhämtat en del del influenser från de syditalienska språken istället, samt att det innehåller arkaismer som gått förlorat i övrig albanska, plus vissa grekiska inlån ej existenta annorstädes.
Det är calabriskarbëreshëiskan som främst klarar livhanken då norra Kalabrien fått utgöra centrum för dessa italotosker. Det existerar viss litteratur på målen og i vissa distrikt så håller språken en stark position samt då speciellt i norra Calabrien - någon officiell tillgivelse har ehuru språgen ej fått men bruket utav dem har gått upp på flera håll de senaste decennierna. Språket skrivs vanligtvis främst inom kyrkan samt i några högt utbildade familjer, och några barnböcker har kommit till för att försöka bibehålla språkets nyttjning överlag.
Den första arbëreshëiska skriften man känner till varde E mbsuama e krështerë ‘Kristen doktrin’ som är en översättning gjord utav den sicilianska ärkeprästen Lekë Matrënga (1567-1619) emedans det under 1600-talet ej därefter skrevs någonting. 1700-talets Giulio Variboba / Jul Variboba var en excellent arbëresjisk poet, ofta nämnd som den första genuint duktiga albanska ever, 1862 publicerade han Ghiella e Shën Mërris Virghiër, med betydelse som det låter, som är en dikt på 4717 rader på talet från San Giorgio. Även den beskolade Nicola Chetta / Nikollë Keta är här nämnvärd som den första att skriva en sonett på albanska 1877.
Som anmärks i denna lilla resumé så kommer språket från toskiskan, hvilket den delar 45 % lexikala med - som jämförelse kan nämnas att standarditalienska delar 89 % med franska eller 82 procent med kastilianska - så att språket är avskiljt från anfädersmålet toskiska råder ingen lexikalisk oklarhet om.
I början av 1900-talet så halverades den arbëreshëiska kommuniteten genom utvandring, främst till USA, og det väcktes orolighet om kulturernas överlevnad, men man har nu fått ett ganska stort input från Albanien efter att stalinismen där fallit, og kosovoalbaner, hvilket även visat på hvilka stora språkskillnader som förelåg, man började nu mer och mer intern inse att det inte var någon dialekt man talade utan att det rör sig om olika språk, med gemensam tidigare historik.
Det var även i denna veva,
samt därför, man började distinksera sig mot albanskan i sitt namn, tidigare
benämndes språken ordinärt för albanese i Italien emedans man sedan
1990-talet istället överlag gått över till arbërisht.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
