Under
vikingatiden så bosatte sig många nordmän i nordvästra og nordöstra England,
det varo främst danskan som genom Danelagen fick fäste i östra England emedans
norrmän bosatte sig i västra delen av landet, norskan kom även till norra
Skottland og öarna där utanför, givandes bland annat det nu utdöda språket norn.
Vad avser de
engelska områdena så ledde detta till ytterligare variationssplittring och de
nordgermanska målen har lämnat många spår efter sig, även om de inflyttade
individerna samt deras ättlingar relativt snabbt övergav sitt språk bland annat
med anledning utav att språken var ganska lättförståeliga vid tidpunkten,
hvilket försvårar en språkbevaring men underlättar även en språktransferering,
samt folklig assimilering - förutom i ett fall. Om man tittar på en karta så
ser man ganska lätt en mängd ortnamn som haver sin hemvist i Norden, hvilket
bland annat kan förklaras av faktumet att flertalet nordmän som begav sig till
det nya landet blev jordägare og därigenom kunde påverka, omedvetet eller icke,
namnen på bygden, bland annat finnes det många -thorpe- samt -by-namn.
Även vanliga engelska ord har sin härstamning i nordmännens språk, exempelvis give
og egg som då kommer från ‘giva’ og ‘ägg’, eller knife, fellow, sky samt
smile, även andra inlån reflekteras i ord som husbonda ifrån
‘husbonde’ och som även åtfinns i det vanligare husband samt lagu,
i varianter i Skottland og Nordengland finnes dale, fell ock beck,
synligen ifrån ‘dal’, ‘fjäll’ ock ‘bäck’. ‘Give’, ‘egg’ o ‘them’ heter på
genuina varianter yive og ey, eller de ytterst vanliga orden they,
them, och their som bytt ut hīe, heom og heora.
Som tidigare
nämnts så är latinska, ofta genom normandiskan eller franskan, lånord vanligt
förekommande i det engelska språket, men ofta med en stor modifikation. I ett
normalt engelskt lexikon så äro det enbart ungefär 40 % av orden som hava ett
germanskt ursprung, de resterande omkring 60 procenten äro utav latinskt
ursprung, detta skulle i sig kunna utgöras som ett argument för att engelskan
icke mera är ett germanskt, utan ett romanskt, språk eller ett romanskt-germanskt
kreolspråk, om man väljer att avstå från historiska synpunkter. Men detta
resonemang håller ehuru ej till fullo, då det i det skrivna ordet i normal
engelska, såsom i tidningar, romaner samt i andra lättare skrifter, så består
3/4 av orden av de germanska termerna och det är enbart i de ‘finare’
sammanhangen och i de akademiska skrifterna som de romanska orden får mer
spelrum - så är det ju även i svenskan.
Här
föreligger även en synbar skillnad emellan den normandiska inflytelsen og den
nordiska, det nordiska inflytandet finnes främst inom de vardagliga orden,
emedans latinet samt romanskan främst påverkat det ‘finare’, det politiska og
akademiska språket, extra synbart är det då även nordiska lånord funnes inom
det juridiska området innan romanskan tog över på det området, ett exempel är bylaw
som ehuru för ovanlighetens skull bibehölls, dock med kraftig förminskad
betydelse. I annat fall försvann germanska ord som æþeling för ‘prince’
och wuldor för ‘glory’, men orden king ock queen behölls,
även om de flesta andra administriella termer förbytts till franska såsom royalty,
reign, rule, advise, justice, state, nation, judge,
prison, punish, command, country, court, govern,
parliament, people, baron, count, duke, marquess.
Det är även
nämnvärt att nämna att vissa franska arkaismer bibehållits i engelskan emedan
de gått förlorade i franskan, såsom s:et i beast og feast
som ju i franskan numera är s-löst och heter bête samt fête. En
hel del inlåningar från speciellt den tidiga tiden buro klara normandiska drag
emedans inlåningar som ankommit från 1200-talet och framåt varit
centralfranska, det är därför det heter wage, war og wardrobe
istället för franskans gage, guerre et garderobe, eller prey,
strait og veil, från normandiskans preie, estreit og veile,
emedans modern franska haver proie, étroit samt voile.
Förutom att
nordgermanskans inlåningar kom underifrån, och romanskan överifrån, så är det
generella att vikingarnas ordvarianter trängde ut inhemska varianter, men
ändock relativt germanskt lika, som varit befintliga emedans den olika
romanskan istället kompletterat engelskan med förekomster som tidigare ej varit
förekomna i den engelska tungan, förutom naturligtvis en hel del ord där man
ehuru esomoftast istället ej utkonkurrerat utan bigrundat mångfald av ord,
varvid dagens engelska är att beteckna som ett relativt bredt språk.
~
Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål.
