Abchazerna

 

 

Abchazerna hade under den sovjetiska tiden blivit en minoritet i sitt eget land, främst genom tvångsförflyttning utav migreler till Abchazien. Enligt en rysk folkräkning som gjordes 1886 fanns det 59 000 abchazer i Abchazien, hvilket var 85 procent utaf befolkningen – 1823 fanns det enligt abchaziska siffror hela 321 000 abchazer. Flertalet källor överensstämmer i påståendet att befolkningen halverades under och efter det ryska kolonisationskriget på 1860-talet. En hel del av muslimerna emigrerade, hvilket syns i dagens religionstillhörighetssiffror där hela 70 % definieras som kristna.

 

När den georgiska staten skapades i postsovjetisk tid så hade den ej mycket till övers för ickekartveliska folk och började att allvarligt förtrycka speciellt abchazerna samt sydosseterna, hvilket ledde till att abchazerna sågo alla i Abchazien boende kartveler som ett hot mot sin egen etnicitet. Till en början begärde abchazerna bara att de skulle få en autonom ställning inom Georgien, men då det georgiska svaret var militär makt samt etnisk rensning i områden som militären drogo fram i så har detta krav övergivits till fördel för idén om fullständig suveränitet, hvilket är fullt förståeligt med tanke på den georgiska arméns åthävor.

 

Kartveliska befolkningslager i Abchazien har härefter fördrivits från hus samt hem og man räknar med att cirka 150 000 till 250 000 interna kartveliska flyktingar skapades, 40 000 till 60 000 georgier har sedan återflyttat till företrädesvis Galiprovinsen. Emellan 10 000 till 30 000 georgier samt 3000 abchazier dödades. Galiprovinsen som är den sydligaste abchaziska provinsen är nu den enda provinsen som har en majoritet av georgier, eller mingreler.

 

I tumultet så hann den georgiska militären även fördärva samt beslagta stora delar utaf det abchaziska kulturarvet samt dess skatter, exempelvis så brändes de flesta skriftliga bevis för Abchaziens historia upp. Men inte bara abchazerna drabbades utaf detta vansinne, utan även den grekiska befolkningsgruppens skriftliga kulturarv fanns till stora delar här i utbrytarrepubliken. Abchazerna fick hjälp i sin kamp mot den georgiska militären från en mängd håll, främst från andra kauskasiska folk i området, men även från den abchaziska diasporagruppen i Turkiet samt sist, men inte minst, från staten Ryssland som blivit rikets garant.

 

Den nuvarande statusen är en de facto självständighet, en självständighet som dock dessvärre icke är internationellt eller regionalt erkänd. De abchaziska ledarna har visat vilja på att låta landet ingå i en konfederation med Georgien, men georgierna havo svarat att det är oacceptabelt att på ett sådant sätt avskilja denna, enligt dem, georgiska region från den georgiska staten.

 

Vid skrivande stund erkänns Abchazien som en självständig stat av Ryssland, Nicaragua, Nauru, Venezuela, Syrien, Transnistrien, Sydossetien, f.d. Nagorno-Karabakh, samt Hamasregimen i Gaza. Med tanke på historiken, den långa nutida självstyrelsen, den politiska viljan, så bör man acceptera samt erkänna faktum, d.v.s. full suveränitet.

 

















~