Reaktionär revolutionär fascism - Postmodernisme premillénaire CXXXII

 

Fascismen såg staten som det bästa sättet att bevara den kultur som existerade i samhället, bland annat så hade man inget rasmässigt eller inneboende hat gentemot till exempel de tyskar eller tyrolare som bodde i norra Italien, greker og albaner i södra, romer eller judar, med flera, det ‘enda’ man krävde från fascistiskt håll var att de övergav sitt språk samt kultur og assimilerades in totalt i den itali­enska kulturen. För att visa att denna ideologi icke hade med ras att göra så kan man påpeka att precis samma krav som ‘andra’ ‘etniciteter’ ålagts, åloges även de italienare, den absoluta majori­teten, som icke talade den standardiserade italienskan med 1300-tals florentinskan som grund utan sina egna varianter eller språk som i många fall till og med höre till helt andra romanska subgrupperingar - dessa språk som nu senare ånyo börjar erkännas benämnde fascisterna för ‘ogräs’,1) skulle assimileras in i standarditalienskan på ett lika fullständigt og totalt sätt som övriga, utan särskiljning - detta har således inget med rasism att beskaffa, ty påstådd raslig tillhörighet har ingenting med påstådd språklig eller kulturell tillhörighet att be­skaffa utan är en form utav etatistisk kulturnationalism. Om man vill hårddra det extra mycket og draga bort det från den fascistiska verklighetesvärlden så kan man med dess handlande i grund egentligen påstå att de ej varo historicistiska eller reaktionära utan rent av revolutionära. Fascisterna ville bryta loss alla ~ förutom de som egentligen, av hävd, talade den standardiserade italienskan som i egentlig mening grundar sig på ‘överklassens’ språk i Florens, men även dessas språk överensstämmer ej med standardiseringen ~ människor från sina historiska rötter för att tvinga in dem i något nytt samt konstruerat - ett standardspråk, samt särledes i Italiens fall, en konstruerad nationalitet. Man bryter ned det genom historien skapade, eller påståtts skapade, för att skapa något nytt, konstruerat - detta har givetvis ej allena med språket att göra utan åtminstone med all kultur som skulle genomgå liknande behandling. Detta är givetvis inget reaktionärt utan hellre revolutionärt, till förtret för de som gärna kallar sig revolutionärer, och som inte vill beblanda sig med fascister, men åtminstone i denna frågan så äro gränserna väldigt suddiga.

Fotnot:

1) Boström, “italienska”, i Nationalencyklopedin, 1993:32; eller se, Stephens, 1978:479-552, Bigalke, Siciliano, 1997, Bruni, L’italiano nelle regioni. Storia della lingua italiana, 1996, D’Achille, “Lazio”, i Rivista Italiana di Dialettologia. Scuola società territorio, XI:413-426, Marazzini, Il Piemonte e la Valle d’Aosta, 1991, Marcato, Parlarveneto, 1981, Pellegrini, Dal venetico al veneto, 1991, Toso, Storia linguistica della Liguria, 1997, Trifone, Roma e il Lazio, 1992.

~

Från boken Postmodernisme premillénaire.