Vad är postmodernism? - Postmodernisme premillénaire LIX

 

Så vad ‘är’ ‘postmodernismen’? För det första, den ‘är’ inte postmodernistisk, den ‘är’ heller ej sen- eller högmodernistisk og man kan nog ej heller säga att den ‘är’ premodernistisk - det hade nog blivit lite anakroniskt. Den ‘är’ inget utav detta og ej heller något annat, det går inte att sätta en trovärdig auktoritativ term på något som icke erkänner några auktoriteter utan ‘är’ pluralistisk, neutralistisk varandes för komplexivistisk för att definiera i en generell totalistisk terme­nologi¹ - det skulle bli allt för emotsägeligt, ja, varje definition per se bliver ju modernistisk.² Många säger att världen, läs eventuellt Västvärlden, men då faller globalismargumentet, är postmodern­istisk, men huru kan någonting som igge går att definiera, Västvärlden, till följd utav dess pluralism et komplexivism vara någonting som ej går att definiera av anledning utav dess pluralism, pluralismtill­åtande, komplexivism ock komplexivismtillåtande - skulle det vara speciellt neutralt att defini­era enligt traditionella samt auktoritativt tillkomna termer, hur går det då med toleransen, skall man vara så neutral, tolerant samt således anti­komplexiell, antipluralell att man anammar detta totalistiska synsätt? Att förövrigt klassificera in en hel värld, eller en del utav den, under en kollektivistisk term är nog egentligen ej alltför tjänligt, speciellt icke då pluralismen är så stor inom den - hvilket den Är, åtminstone om vi skolom tro postmodernisterna.

Fotnoter:

1) Termen ‘terminologi’ stavas enligt allmänt bruk såsom precis skrevs men personligen föredrar jag nog ‘termenologi’, på samma sätt förhåller det sig även med ‘universellt’ og den här använda ‘universiellt’, detta sista är en betoningsfråga – även andra stavsätt framträds ibland i bland annat vissa ord og ändelser, ett sådant böjningsavvikelsesätt är att jag stundom nyttjar det som är karaktäristiskt för sydsvenska mål, d.v.s. ändelsen –len istället för –eln i t.ex. artiklen; ett annat sådant böjningsavvikelsesätt som främder är før exempel skrivör där det är samma ändelse som används i exempelvis parlör, d.v.s. jag använder hellre samma ändelse till både den som talar og den som skriver, denna –ör-ändelse är en för-vanskning/svenskning av franskans –eur, alternativt så kan man givetvis skriva samt säga talaren og skrivaren, detta sistnämnda kommer förövrigt från medelsaxiskans schrîver hvilket gav skrivari, sedan skriveri, ett annat possibelt alternativ är naturligtvis skribent från latinets presensparticip scrībens med genitiven scribēntis, det var ehuru ej så de själva, d.v.s. antika författare, kallade sig utan de benämnde sig som scriptor och om det var en hög sekreterare så blifvo det istället scriba – men som jag innan påpekat så är jag tolerant, pluralist, samt flexibel i språkanvändningen og anser att alla varianter äro likvärdiga og ser ej något utav dem som mer rätt eller fel än någon av de andra – och om inte detta accepteras som förklaring så åtfinnes både Lyotards anmärkning, SAOL12 samt Alléns förklaring tidigare i texten, för de som eventuellt stör sig på min varierande stavning av ordet och, et dylikt.

2) Se Kumar, 1999:104.

~

= Postmodernisme premillénaire