De romerska språken - laziskan, sabinskan, hebreiskan, et al

I Lazio talas då laziska med den främste representanten romerska / romanesco / parlà romano som inom sitt romerska territorium har minst 60 % av regionens befolkning. I Lazio og Rom finns ju givetvis även standarditalienska samt italienskifierad romerska. Den genuina romerskan har allt mer og mer tagit position som ett substratspråk för toskanskitalienska i romersk flavör.

Rom haver genom hela historien erhuldit stora lingivstiska influenser från alla möjliga områden i Italien samt från många andra håll då staden varit ett populärt inflyttningsmål i många og långa tider, varandes den eviga staden sedan Cornelius offrade den heliga kon i Dianas tempel. 1550 så bestod staden till exempel utav 75-80 % immigranter eller barn till sådana och även efter unifieringen så har världens historiska metropol vuxit mycket med påföljande lingvistiska konsekvenser, bland annat så har man talat om en piemontisering när societeten från Piemonte, og förövrigt även från de andra regionerna, funno sig tillbördiga att flytta till Roma, dit alla vägar ju leder.

Romerskan verkar under medeltiden främst ha varit lik sydliggandes campaniska, primärt napolitanskan, men är nu att betrakta som ett tillnärmelsevis toskanskliknande språk varhän man ganska kraftigt ändrat lingvistisk direktionalitet, då det föreligger avsevärda skillnader emellan napolitanskan og florentinskan. Genuina naboaktiga laziska språkvarianter avskiljer härvid ganska stort i alla hänseenden från romerskan, innan Rom blev huvudstad i ett enat Italien så talades romerskan i huvudsak bara inne i staden Rom emedans helt andra språk talades utanför murarna men nu har romerskan utkonkurrerat de flesta andra språk i Latium, endast snabbt utdöendes spillror finnes kvar, dessa avskiljer ehuru kraftigt från romerskan samt haver helt andra historiska og lingvistiska kopplingar.

Det äldsta vulgäret med romerska som mål är graffito från en katakomb i Commodilla från början av 800-talet med distinkta fonologiska og grammatiska drag, graffiton är ej speciellt lång men lyder Non dicere ille secrita abboce som på standarditalienska idag blir Non dire le segreta a voce betydandes ‘Säg ej hemligheterna högt’, typ syditalienskans omertà.

Klosterväsendet i regionen de efterföljande århundradena haver også givit oss en inblick i laziskans tidiga tid där mången litteratur skrevos på autentisk lazisk-romerska under medeltiden, men under 1400 samt 1500-talen så genomgick tyvärr det romerska skriftspråket en toskanisering varhän man mot slutet utav 1400-talet beräknar att allena 7 % av publikationerna havandets varit skrivna på det inhemska språket. Det distinkta språket lever ehuruväl alltjämt kvar lärandes väl antagligen så även göra i framtiden, då det ju besitter Italiens huvudstad, värre står det till med de snart utdöda laziska språken, från utanför staden Rom.

Av okänd anledning har även romerskan haft stort inflytande på den standardiserade italienskans ordförråd för ord som handhar den kriminella världen, men väl att påpeka är att romerskans inflytande inte stannat vid kriminell jargong, utan den har även lämnat sina spår inom sånt som rör kön, gastronomi samt flera andra mer legitima domäner. Det bör även påpekas att de olika italienska språken inte blivit favoriserade i landets media, utan här har även huvudstadsspråket fått vika hän för det standardiserade tungomålet, och om något av de andra språken nyttjas så är det inte helt ovanligt att det istället är lombardiskans milanesiskan og ej romerskan då Milano är mer av ett ekonomiskt centrum än vad fallet är för Rom. När det gäller skolans språk så är det enbart standarditalienska som gäller.

Exempel på skillnader kan vara att man säger quanno istället för ‘quando’, frangese för ‘francese’ eller matreta istället för ‘tua madre’, men det finns som sagt flere olika varianter av tungomålet og det åtfinnes även klara fonologiska, grammatiska, syntaktiska samt lexikaliska skillnader i förhållande till standarditalienskan, men den flesta romerskan har idag i allt större grad blivit standarditalieniserad. En hel del litteratur finnes, mycket poesi samt kåserier, satir og musik. Den mycket välkända romerska romanescopoeten Giuseppe Gioachino Belli skrev bland annat:

Ma nun c’è lingua come la romana

Pe’ dì una cosa co’ ttanto divario

Che ppare un magazzino de dogana.

“Le lingue der monno”

De romerska judarna og deras olika romerska språk

I anklang till romerskan så åtfinnes det ett eget litet språk som utvecklats utav den, og det är judeoromerskan vars talare bebott Rom sedan antikens dagar og deras bosättning är antagligen den äldsta judiska bosättningen i Europa, borträknat element i Hellas. I Rom har det funnits judar sedan åtminstone 200-talet f.kr, de varo i huvudsak judeohellenska romanioter. Under det prekristna Rom talade dessa således främst grekiska eller judeohellenska, spår av arameiska, hebreiska samt latin finnes likväl, ett judeolatinskt språk antas ha utvecklats og senare funnits, detta har sedan antagligen legat till grund för flera utav de olika judeoromanska språken som finns eller har funnits i den romanska delen utav Europa. Det fanns ingen regelrätt antisemitism under den prekristna tiden utan judendomen var en religion bland andra og judarna varo ganska outspoken i sin religion hvilket ledde till att en del romarboende konverterade till den. När kristendomen blev officiell religion år 313 ändrades spelreglerna og förtryck gentemot minoriteter, särledes judar, igångsattes ibland relativt febrilt, ibland avsvalt.

Judeoromarna levde samt verkade ehuru relativt fritt i Rom ända framtills år 1555 när den papalska Cum nimis absurdum framförde att judarna varo dömda till slaveri og skapade härigenom det romerska ghettot hvilket blev ett inmurat område med stängda portar nattetid. Helt negativt var nu ej detta då murarna även skyddade judarna från kristna pöbelräder samt gjorde att de kunde utföra vissa riter ifred. Judarna fingo ehuru ej äga fastigheter, inte ens inuti ghettot, men finge betala separat skatt, plus att de varje år varo tvungna att svära trohetsed till påven vid Titusbågen, den som hedrar kejsaren Titus erövring av Jerusalem år 70, i lätt förnedrande stil. Under den Romerska republiken år 1798 stängdes ghettot men kom tillbaka när Kyrkostaten året därpå åter tagit kontroll, under 1848 års revolution stängdes ghettot återigen för att snart åter öppna intill dess slutgiltiga stängning anno 1870 hvilket gjorde det romerska ghettot till det sista att stänga i Västeuropa, innan nyare senare ånyo kom på tapeten.

Den judeoromerska befolkningen har ungefär 15 000 medlemmar, men huru många som faktiskt talar judeoromerska får låtas vara osagt. Förutöver judeoromerskan behaver man även sin egen lilla variant utav hebreiska, d.v.s. romersk hebreiska, som är fonologiskt arkaisk i likhet med de mer konservativa elementen inom de spanjolska samt portugisiska judarna. Men om vi återgåom till just judeoromerskan så har den i skrift bland annat alstrat poesi varandes ett utur alla synvinklar distinkt språk som dessutom bevarat en del arkaiska romerska fenomen, detta förutom de både judiska samt aramaiska inlån som icke existerar annorstädes. Antalet talare äro antagligen ej alltför högt i dag, men under kejserlig tid så varo deras relationella antal uppe i så mycket som 10 % utav Roms befolkning. Det är möjligt att de flesta judar i Rom idag äro libyska judar, ehuru stammandes från sentida inflytt från omkring 1950-talet samt framåt, men det distinkta judeoromerska språket göre sig ännu till höres, en judeoromersk teatergrupp finnes som ej enbart spelar befintliga utan även skriver nya uppsättningar på språket.

Sabinska språken

Inom romerskans hägn ligger även de sabinska språken hvilka vissa menar på är egna språk men som åtminstone bör sammankopplas med laziskan för sin närhet till dessa språk, i sin övergångning även till marchesiskan. Sabinskan kan vidare uppdelas i aquilano i norra Aquila samt i hela Rieti, det är även denna språkform som blivit den hegemoniska formen utav de sabinska språken utgjörandes dess standardform, samt i sublacense / carseolano som talas i Roms provins, samt tagliacozzaniskan som blir hybridiserat gentemot de söderliggande språkområdena.

Det som kanske mest är utmärglande för sabinskan är att det fonetiskt är mer arkaiskt samt bibehållit det senlatinska vokaliska systemet överlag, samt likväl är den enda språkform som bibehållit de tvenne senlatina affixen –o og –u. Exempelvis i ett ord som cabaju / cavaju, från latinets caballus, scrio från latinets scribo.

~

Mer om detta går att läsa i min bok Europas tungomål.