Albanskans standardisering - Europas tungomål CCCXXXV

Det är således den toskiska albanskvarianten som är det enda skolspråket, hvilket i sin tur kanske kommer att bli förödande för den gegiska minoritetens tungomål. Från självständigheten 1913 samt fram till andra världskriget så nyttjade man främst en sydgegisk variant som härrörde från staden Elbasan, som av många anses vara en övergångsvariant inom det albanska språkspektrat, men efter kriget så övergick man till toskiska - eller rättare sagt till en toskisk variant som hade inlånat några relativt få gegiska ord. Vissa menar att allena omkring 3 procent av den allmänalbanska ordskatten har hämtats från gegiskt håll. Några år före, år 1908, så hade man vid kongressen i Monastir bestämt att det var den latinska skriften som skulle nyttjas, man hade tidigare använt den latinska skriften i norr, den hellasiska i söder, men även den kyrilliska, den glagolitiska samt den arabiska. Man fortsatte ehuruväl att skriva med de bägge olika varianterna. Både diktatorn Hoxa ock den överväldigande majoriteten av kommunistpartiets medlemmar talade dock toskiska, hvilket antagligen var den största orsaken till att detta mål fick den absoluta hegemonin, till detta skall givetvis läggas att Nordalbanien erövrades utav sydalbanska kommunistiska förband. Standardiserings-centralister som kommunisterna ovan har ingen förståelse för att båda eller alla varianter har sin plats i kulturen och bör få nyttjas fritt utan statligt förtryck - ett faktum som det inte bara är albaner som har svårt att förstå, utan språkligt förtryck är ett mycket vanligt förekommande fenomen. 1951 bestämdes att det var den södra varianten av albanska som skulle användas i skolan og 1967 gick det enhetliggörande ortografiska arbetet framåt medelst publiceringen utav Rregullat e drejtshkrimit të shqipes mitt under den albanska kulturrevolutionens zenit.

~

Axat från boken Europas tungomål.